Vi stod på de höga klipporna och såg ned på de stora stenarna som klöv vattenytan. Vi tänkte tillbaka på den händelse som ledde oss till denna stund, detta beslut.

Jag tittade ut genom fönstret och såg träden svischa förbi. Jag var på väg för att träffa det enda glädjeämnet i mitt liv, och gissa om jag var lycklig? Jag såg hans milda ögon framför mig när han log och sa att han älskade mig. Det jag kände då, den känslan, den slår ingen känsla i hela världen.

Tåget krängde till och stannade. Skylten utanför fönstret förkunnade att jag hade kommit fram. Jag tog uppspelt tag om handtaget på min väska och slängde jackan över armen. Jag började krångla mig ut ur tåg-vagnen utan att bry mig om jag stötte till någon på vägen. Det enda jag ville

var att komma ut!

Jag klev ur bilen och började gå mot i riktning mot stationsentrén. Jag borde vara en glad och upprymd man, men allt jag kunde känna var en stor klump i magen. Ingen människa borde välja att vara i denna situation frivilligt, inte ens jag. Men samtidigt, ibland måste man bryta någons hjärta. Eller?

Jag följde anvisningarna på skärmarna och gick ut på perrongen. Och där stod hon, en av de vackraste personerna jag visste. Mitt ansikte sken upp av ett inte helt falsk leende när hon log strålande mot mig. Men hon visste inte att hon snart inte ens skulle kunna titta på mig. Jag antar väl att jag var självisk och ville vara med henne en sista gång, ha ett

sista glatt minne.

Jag omfamnade honom och var lättad att jag hade honom kvar. När man förlorat nästan allt inser man hur viktigt det är att ta vara på människor och andra saker. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det.

Jag tog hans hand och vi började gå mot bilen.

”Vart ska vi?” frågade jag glatt.

”Vi ska till Dahailu”, svarade han och log.

Mitt hjärta hoppade över ett slag. Dahailu. Var inte det…?

”Du vet, restaurangen…?” fortsatte han när han såg mitt förvånade ansiktsuttryck. Jag svarade med en nick och satte mig i bilen.

Han skulle fria! Varför tar man annars med sin flickvän till den finaste restaurangen i staden? Jag blev om möjligt ännu gladare. Jag hade en känsla av att denna dag skulle bli den bästa

i hela mitt liv.

Jag slog mig för pannan när jag gick runt bilen. Dahailu, hur hade jag tänkt egentligen? Man gör inte slut med sin flickvän på en fin restaurang. Hur kunde jag vara så blind? Det här blev om inte värre än jag redan trodde det skulle bli. Jag satte mig på förarsidan och tryckte plattan i mattan. Jag ville bara få allt överstökat. Jag visste precis vad jag skulle säga, att det var svårt med avståndet, osv.

Men när jag tittade på henne. Hon strålade och log med hela sig själv. Hon verkade vara så lycklig. Jag slår vad om att hon skulle göra vad som helst för att få träffa mig, oberoende av vart jag var. Varför kunde jag inte känna detsamma? Jag önskade starkt att jag kunde känna samma kärlek till henne som jag gjorde i början. Samma kärlek som hon hade känt för mig hela tiden. Hon var värd så mycket mer än det här.

Han parkerade bilen och klev ur. Mitt hjärta bultade obehärskat i bröstet och fjärilarna for runt som galningar i magen. Jag gav till ett litet glädjerop innan jag öppnade dörren och klev ut ur bilen. Solen bländade mig när jag tittade upp mot restaurang skylten och gick in.

Jag tittade runt i restaurangen, som såg ut att vara tagen direkt ur en scen i en italiensk film. När jag tittade på menyn kunde jag bara hoppas på att jag skulle klara av att betala. Jag släppte tanken lika fort som den kom. Jag skulle inte låta något förstöra den här kvällen, mina problem kunde vänta ytterligare några timmar.

”Vi har fått vårt bord” sa han och tittade bort mot ett bord mitt på golvet. ”Kommer du?” fortsatte han och erbjöd mig sin hand. Jag tog den och följde med.

När vi väl satt ned tittade jag på honom och insåg att något inte stod rätt till.

”Hur är det med dig egentligen?” frågade hon mig med oro i rösten.

”Det är bra…” Jag tittade frånvarande ner i bordet.

”Är det helt säkert?”

”Ja, absolut!”

Jag tog ett djupt andetag och mötte hennes blick. Jag hade tydligen inte dolt mina känslor bra nog och jag märkte att hon inte trodde jag menade det.

”Är allt bra med dig då? Har saker börjat funka igen?” sa jag för att försöka skapa en konversation utan att rikta uppmärksamheten åt mitt håll.

”Det går bättre och bättre, får jag väl säga… Men det är fortfarande lite tufft, jag har inte hittat en lägenhet än. Men, jag tar mig igenom det. Mamma eller pappa hade aldrig velat att jag bara skulle sitta hemma och vara deprimerad över vad som hänt, så jag får bara bita ihop och ta tag i allt.”

”Det kommer nog lösa sig tillslut, ska du se”

Han log mot mig, men leendet nådde inte hans ögon.

”Jo, det kommer det nog…” sa jag utan övertygelse.

Tystnad. Jag kunde se på hans ögon att han hade en inre kamp om… någonting. Något som han ville säga men samtidigt ville hålla tyst om.

”Är det något du vill prata om…?”

Han tog ett djup andetag.

”Jag är så ledsen. Jag ville verkligen att det här skulle funka. Men, det gör det inte. Du är värd så mycket mer än mig. Du är värd någon som skulle göra vad som helst för dig, alltid vara hos dig. Och det kan inte jag göra. Det här funkar inte.”

”Gör du… slut med mig?” Tårarna började leta sig fram. ”Älskling, snälla. Vi har ju fått det här att fungera i ett år!”

”Det funkar inte för mig. Jag… Mina känslor…”

”Du… älskar mig inte längre?” Jag tittade på honom och väntade på ett svar. Då han inte svarade antog jag hade rätt. ”Finns det någon annan?”

En rörelse i hörnet av min ögonvrå fångade min uppmärksamhet. När jag tittade upp såg jag en kaskad av rött siden tyg och ett ansikte jag vagt kände igen.

”Ja det finns det” sa hon med en röst som jag definitivt hade hört förut. Min blick for emellan han, som skamset tittade ned i bordet och hon som tittade på mig med ett

leende lekande på hennes läppar.

”Det räckte inte med att ta mina bästa vänner, va? Du var så illa tvungen att ta honom också, eller hur? Du har förstört mitt liv!” skrek hon ut utan att bry mig om blickarna vi fick. ”Du ersätter mig med henne? Lycka till och ha ett bra liv. Hejdå, idiot.”

Jag såg henne gå ut ur rummet med ilskna steg. Men, hade jag verkligen gjort det rätta valet? Jag var inte alls säker. Jag kände redan att jag börjat sjunka in i ett bottenlöst hål som jag inte skulle kunna komma upp ur.

Vi tog båda ett djupt andetag och hoppade utför klippan, in i det eviga mörkret.