Egenmyntat begrepp: Fototerapi
Inte vet jag om det kanske finns redan. Jo, det gör nog det. Men i alla fall.
Fototerapi
Alltså, åh, vad jag älskar att fota. Har haft ångest hela kvällen över högskoleprovet som jag ska skriva imorgon. Men innan jag tog bussen hem hann jag fota i tio minuter. Alltså, jag tänkte inte på något överhuvudtaget förutom hur jag skulle komponera bilden och försöka fånga det jag såg med ögat. Att fota är som terapi för mig. På riktigt. Eller jag vet inte om jag ska kalla det terapi, det kanske är mer en flykt från tankar. När jag fotar, fotar jag. Jag är helt inne i det. Åh, vad jag älskar foto. Det bara gör mig så lycklig när jag lyckas ta just dendär bilden som jag så länge velat ta. Det är lycka att hålla i en kamera med frusna händer, fast sådär lagom frusna. Det är lycka att få äga en liten krabat som kan hosta ur sig bilder.
Oj, vad jag älskar foto. Foto får mig att må bra. Hjälp, jag blir nästan gråtmild haha! Tänk om man kunde bli en fotande, webbdesignande och bokskrivande sångerska - det skulle vara något va?
Alltid ett inlägg efter sista
Kände bara att jag var tvungen att säga att... det går bra nu. Allt ligger på plats i mitt liv just nu. Det är en skön känsla. Jag mår bra helt enkelt. Det känns asbra att kunna säga det. Utan några om. Utan några men. Jag har aldrig riktigt vart långt nere, men inte högst upp. Men jag känner att nu, nu är jag där jag ska och vill vara. Det är bara köra på liksom.
Gud är god.
Happehface.
Happehface.
“Optimism is the faith that leads to achievement. Nothing can be done without hope and confidence.”
I won't give up on a dream
Idag var det exakt ett år sedan jag åkte till Island. Det var by far de tre bästa veckorna i mitt liv. Folket man träffade där, hur vackert allt var, till och med vädret haha även fast jag blev förkyld. Jag älskar personen jag blev när jag var där och hur glad jag var följande veckorna efter jag kom hem. Jag saknar Island så sjukt mycket att det inte är sant. Ibland behöver man åka iväg och bara ta det lugnt en tid och sen komma tillbaka med ny kraft. Nog för att det var full rulle när jag var där, men jag fick fortfarande ett break från mitt normala liv så att säga. Man kanske bara behöver bryta ett mönster under en liten tid för att verkligen inse vad man har. Något jag insåg var hur underbara människor jag har här hemma. Människor som bryr sig om mig och som betyder jättemycket för mig. Ibland behöver man nog distansera sig från sig själv haha för att se vad som finns runtomkring. Det man tror är så långt borta kanske finns inom räckhåll bara att man kollar så långt fram och högt upp att man inte ser det.
Jag kommer definitivt åka tillbaka till Island i framtiden. No doubt. Och då tänker jag släpa med mig hela familjen haha!
Jag kommer definitivt åka tillbaka till Island i framtiden. No doubt. Och då tänker jag släpa med mig hela familjen haha!
Musik
Alltså musik är så himla häftigt. Det kan nå så många olika nivåer. Beroende på humör lyssnar man på olika saker. Alla olika typer av musik som finns, det finns läskigt mycket haha. Viss musik gillar man på grund av melodin, vissa för att deras budskap tilltalar en.
Jag har en ganska blandad musiksmak, jag lyssnar på det mesta. Och jag har även många favoritband. Vissa artister har sin egen plats på topp av mina favoriter. Mitt absoluta favoritband är ju som ni kanske vet Paramore, men andra artister som Kelly Clarkson, 30 Seconds To Mars, Muse och många fler har sina egna kategorier typ haha, vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
Men i alla fall, min mening med detta. Eller nåt. Upptäckte bandet Broken Iris igår och det bara gick rakt in i mig och jag typ ryser av sångarens röst. Med det sagt - man kan upptäcka band som tilltalar en och kanske för tillfället tar över för ens favoritband. Men precis som musiken är bred så är livet. Också. Det. Okej. Jag har tappat min poäng.
Bara lite tankar
Man kan tolka allt lite hur man vill.
Dra sina egna slutsatser.
Vad man kan tänka och se har ibland inga gränser.
En text kan för den ene vara obetydlig,
men för den andre kan orden representera något livsomvälvande.
Och vem är det egentligen som sätter gränser?
Vem är det som säger vad man inte kan göra?
Jo, den som inte vet bättre.
Den som ibland inte ser förbi allt dravel.
Och om det nu är dravel som betyder något för någon,
vilka är då vi att säga att det är obetydligt?
Don’t Make Decisions When You’re Angry
And Don’t Make Promises When You’re Happy
Footsteps on a solid ground
Jag har kommit fram till att jag tycker om att städa. Eller okej, kanske inte när det gäller mitt egna rum xD Men dammsuga gillar jag iaf, oavsett vilken yta det är :D
Jag känner för att flytta hemifrån, in i min egen lilla lägenhet, och inreda den precis som jag vill. Ljusa väggar, stilren och enkel möblering. Inte för mycket plåtter. Enkelt och stilrent, ljust och vitt men ändå lite sofistikerade och matta färger. Typ som beige och gammaldags lila. Och en vägg täckt med en tavla, som man kan rita på när man känner för det. Vita och söta tyllgardiner.
Jag kan ju alltid drömma... känns som att jag borde skaffa mig ett jobb på helgerna xD Tjäna lite pengar, så att denna dröm någon gång kan bli verklighet, och inte om liksom tio år xD Nej, jag kommer inte bo hemma om tio år, no way, men ja, ni fattar, figure of speach.
Nu ska jag sitta och titta ut på det soliga gräset och fortsätta drömma.
Helpless
Känslan av att se någon gå under och inte kunna vara där för att hjälpa den hålla sig ovan ytan
Thoughts
Sometimes I think everything was just a lie.
But it hurts everytime I think about it.
As if someone would have punched me in the ribs.
Hard.
Photography and Film
Mormor och min morbror Christer har precis vart på besök, jätte kul att träffa de, det var ett tag sen!
Christer bor och jobbar i England, som många av er kanske vet praoade jag ju hos honom när jag gick i nian. Och idag har vi diskuterat pluggerier i England och England överhuvudtaget. Och då fick jag värsta måste-plugga-utomlands-humöret eller vad man nu ska kalla det för något. Dock inte i England. Utan i Skottland. Jag har mer eller mindre kommit fram till (om det bara är i stundens hetta får vi ju se) att jag vill plugga fotografi. Ett universitet i Edinburgh har en tre-årig kurs som heter Photography and Film, där man de första två åren får en allmän utbildning inom båda områdena och sen får man specifisera sig inom ett utav de. Jag har tänkt att jag kanske vill plugga fotografi, och det känns kanske som att jag borde ha gjort något sådant nu på gymnasiet, men jag är nöjd med där jag är. Egentligen borde jag ju dock vilja flytta till Tyskland och plugga något sådant, men ja. Åh. Jag vill gå ut skolan, spendera ett år i Tyskland och sedan plugga i Edinburgh. Nu. Nu.
Dreams are given to you to be fulfilled *~
'Til the world ends
Trodde aldrig att jag skulle tycka om Britney Spears... i och för sig kanske gilla är lite överdrivet, men hon har ju sina bright moments. Ibland i alla fall, haha.
Men anyways
HEJ på er
Känner att bloggen fallit bort de senaste dagarna, av bra skäl, men ändå. Känner att detta kommer bli ett deppigt inlägg återigen, eller ja det beror ju helt på hur man ser på det jag kommer skriva. (Och där har jag gjort det igen, snackat konstigt så att man tror att jag ska skriva värsta hemska saken. Hm.)
Dessa veckor efter jag fick veta att Bosse gått bort har vart lite blandade. Det var först efter begravningen jag kunde tänka på honom och le. Man har liksom hunnit processera det och kunnat ta farväl. Så jag mår mycket bättre nu. Och egentligen så... anledningen till att jag inte skrev det när det hände, och anledningen till att jag kanske inte hade tänkt att berätta för alla, var att jag inte ville att det skulle bli en sån big deal. Liksom, att alla liksom tycker synd om en. Förstår ni vad jag menar? Det är nu jag inser att människor bryr sig om varandra. Okej, det lät bryskt, men ja ni förstår nog vad jag menar. Folk tänker på en. Folk tycker synd om en. Och det är först när man känner att man bara vill släppa det som hänt som alla kommer och påminner en. Och det är då man kanske inser att man själv gör det som alla andra gör. Känner att jag inte kommer någonstans här alls. Och jag vill ju inte säga till alla att "Sluta bry er! Jag vill inte tänka på det." För att jag vet att jag skulle bry mig. Jag skulle fråga hur det mårs. Jag skulle göra allt som alla andra gör eller kommer att göra eller what ever liksom.
Jag har ingen aning om vart jag vill kommer med detta inlägg, haha. Men ja. Ville väl bara säga att jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag är glad igen.
Ja, här sitter då som ni förstår en ganska förvirrad liten Sara, haha. Hoppas att, ja, de som läste igenom, inte har läst sig in i fördärvet. Hm. Jag ska nog sluta skriva nu. Och sjunga eller nåt. Nånting sånt.
Kram på er! Och er normala bloggerska ska tillbaka... snart. Snart. Hur jag nu är när jag är normal, haha.
Just to get a feeling
How can you feel this and still not believe?
Jag fick bara en väldigt stark lust att titta på A walk to remember... önskar jag kommit på det liiiite tidigare bara. Men åh. Bara sitta där. Och gråta. Men inget såntdär sorgligt gråt. Vackert gråt. Om nu det kan existera? Jag kan inte riktigt sätta ord på mina känslor. Men jag bara. Fick en känsla. Titta-på-film-och-gråta-vackra-tårar känsla. And I don't want it to go away. Hm.
Ja. Godnatt! And I am fine, nothing is wrong, I just got that feeling. U know?
Missing the feeling of being in love. Or do I?
Wishes
Sitter och tänker på ballet... vet inte varför. Bara fick den där känslan av att jag vill kunna dansa ballet. Kunna röra sig graciöst.
Bild från google...
Sjukt
(direkt kopierat från Idas blogg)
Vart är världen påväg? Hittade den här artikeln via facebook. Klicka ---> här <--- om ni vill läsa hela artikeln.
Jag är bara människa
Banor
Man tänker i olika banor på olika tider av dygnet. Och jag har kommit på att när man är trött ska man icke - notera ICKE, och jag menar det, icke icke icke - tänka på dåliga saker. Åh, skit också. För sent. Haha. Det är inte bra. Man är inte vid sitt sinnes fulla bruk när man är trött. En tår en kväll kan vara ett skratt dagen efter. Livet går i banor. Och jag antar, eller jag vet, att inget liv bara är en rak bana. Alla har sina upp och ner. Alla har vi våra brister. Alla kan vi övertala oss själva med en osanning. Alla.
Hm, jag fick väl inte ut något av detta egentligen, och inte ni heller för den delen. Tror jag. Men vi alla måste också bara skriva av oss ibland. Alla.
Förra årets stress är borta
För ett år sedan valde jag till gymnasiet. Jag kommer ihåg stressen och nervositeten. Jag kommer ihåg att jag var jätte spänd ifall att jag ens skulle komma in på Katedral. När jag väl gjorde det trodde jag aldrig att jag skulle hitta i skolan, haha.
Jag kommer ihåg att jag inte har den blekaste aning varför jag tog drama som estetisk verksamhet. Dramat var dock ett utav det bästa valen jag kunde gjort.
Att jag trodde alla andra skulle vara tusen gånger bättre på tyska än mig. Detta var inte sant, jag hänger med i tyskan, tack och lov.
Att jag inte skulle träffa några bra vänner. Och jag har fått de mest underbara vännerna man kan tänka sig.
Gymnasievalet är ett stort val, och man måste följa sitt hjärta. Mitt hjärta ledde mig helt rätt denna gång.
Jag ångrar inte alls att jag valde Katedral, jag menar, jag har fått vänner för livet, lärarna är underbara, skolan är vacker. Och ja visst, det är mer än två år kvar, men jag känner ändå att jag är där jag borde vara. Jag är med de jag borde vara. And I am loving it.
I love you gummor<3
