Hey, so I heard you can run a thousand miles and not look back once
A Portal
Jag var omringad. Jag visste att det var över. Allt var över.
När jag sprungit ut från gömstället och såg alla trodde jag att jag skulle komma undan. Jag hade sprungit ifrån de flesta, men vart jag än sprang skulle jag inte komma utanför stängslet. Ändå kunde jag inte sluta springa. Jag såg deras ansikten och log nästan när jag vejde undan och sprang snabbare än alla.
Men när jag kommit ut till mitten av gårdsplanen hade jag stängt in
Det var då jag såg honom.
Så jag sprang och hoppade.
Jag andades in doften av nyklippt gräs. När jag öppnade ögonen log jag. Det hade vart en portal. Illusionen hade räddat mig. Den hade skapat en portal. Jag levde.
Föremålet i väggen
Olika vägar, samma öde
Vi stod på de höga klipporna och såg ned på de stora stenarna som klöv vattenytan. Vi tänkte tillbaka på den händelse som ledde oss till denna stund, detta beslut.
Jag tittade ut genom fönstret och såg träden svischa förbi. Jag var på väg för att träffa det enda glädjeämnet i mitt liv, och gissa om jag var lycklig? Jag såg hans milda ögon framför mig när han log och sa att han älskade mig. Det jag kände då, den känslan, den slår ingen känsla i hela världen.
Tåget krängde till och stannade. Skylten utanför fönstret förkunnade att jag hade kommit fram. Jag tog uppspelt tag om handtaget på min väska och slängde jackan över armen. Jag började krångla mig ut ur tåg-vagnen utan att bry mig om jag stötte till någon på vägen. Det enda jag ville
var att komma ut!
Jag klev ur bilen och började gå mot i riktning mot stationsentrén. Jag borde vara en glad och upprymd man, men allt jag kunde känna var en stor klump i magen. Ingen människa borde välja att vara i denna situation frivilligt, inte ens jag. Men samtidigt, ibland måste man bryta någons hjärta. Eller?
Jag följde anvisningarna på skärmarna och gick ut på perrongen. Och där stod hon, en av de vackraste personerna jag visste. Mitt ansikte sken upp av ett inte helt falsk leende när hon log strålande mot mig. Men hon visste inte att hon snart inte ens skulle kunna titta på mig. Jag antar väl att jag var självisk och ville vara med henne en sista gång, ha ett
sista glatt minne.
Jag omfamnade honom och var lättad att jag hade honom kvar. När man förlorat nästan allt inser man hur viktigt det är att ta vara på människor och andra saker. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det.
Jag tog hans hand och vi började gå mot bilen.
”Vart ska vi?” frågade jag glatt.
”Vi ska till Dahailu”, svarade han och log.
Mitt hjärta hoppade över ett slag. Dahailu. Var inte det…?
”Du vet, restaurangen…?” fortsatte han när han såg mitt förvånade ansiktsuttryck. Jag svarade med en nick och satte mig i bilen.
Han skulle fria! Varför tar man annars med sin flickvän till den finaste restaurangen i staden? Jag blev om möjligt ännu gladare. Jag hade en känsla av att denna dag skulle bli den bästa
i hela mitt liv.
Jag slog mig för pannan när jag gick runt bilen. Dahailu, hur hade jag tänkt egentligen? Man gör inte slut med sin flickvän på en fin restaurang. Hur kunde jag vara så blind? Det här blev om inte värre än jag redan trodde det skulle bli. Jag satte mig på förarsidan och tryckte plattan i mattan. Jag ville bara få allt överstökat. Jag visste precis vad jag skulle säga, att det var svårt med avståndet, osv.
Men när jag tittade på henne. Hon strålade och log med hela sig själv. Hon verkade vara så lycklig. Jag slår vad om att hon skulle göra vad som helst för att få träffa mig, oberoende av vart jag var. Varför kunde jag inte känna detsamma? Jag önskade starkt att jag kunde känna samma kärlek till henne som jag gjorde i början. Samma kärlek som hon hade känt för mig hela tiden. Hon var värd så mycket mer än det här.
Han parkerade bilen och klev ur. Mitt hjärta bultade obehärskat i bröstet och fjärilarna for runt som galningar i magen. Jag gav till ett litet glädjerop innan jag öppnade dörren och klev ut ur bilen. Solen bländade mig när jag tittade upp mot restaurang skylten och gick in.
Jag tittade runt i restaurangen, som såg ut att vara tagen direkt ur en scen i en italiensk film. När jag tittade på menyn kunde jag bara hoppas på att jag skulle klara av att betala. Jag släppte tanken lika fort som den kom. Jag skulle inte låta något förstöra den här kvällen, mina problem kunde vänta ytterligare några timmar.
”Vi har fått vårt bord” sa han och tittade bort mot ett bord mitt på golvet. ”Kommer du?” fortsatte han och erbjöd mig sin hand. Jag tog den och följde med.
När vi väl satt ned tittade jag på honom och insåg att något inte stod rätt till.
”Hur är det med dig egentligen?” frågade hon mig med oro i rösten.
”Det är bra…” Jag tittade frånvarande ner i bordet.
”Är det helt säkert?”
”Ja, absolut!”
Jag tog ett djupt andetag och mötte hennes blick. Jag hade tydligen inte dolt mina känslor bra nog och jag märkte att hon inte trodde jag menade det.
”Är allt bra med dig då? Har saker börjat funka igen?” sa jag för att försöka skapa en konversation utan att rikta uppmärksamheten åt mitt håll.
”Det går bättre och bättre, får jag väl säga… Men det är fortfarande lite tufft, jag har inte hittat en lägenhet än. Men, jag tar mig igenom det. Mamma eller pappa hade aldrig velat att jag bara skulle sitta hemma och vara deprimerad över vad som hänt, så jag får bara bita ihop och ta tag i allt.”
”Det kommer nog lösa sig tillslut, ska du se”
Han log mot mig, men leendet nådde inte hans ögon.
”Jo, det kommer det nog…” sa jag utan övertygelse.
Tystnad. Jag kunde se på hans ögon att han hade en inre kamp om… någonting. Något som han ville säga men samtidigt ville hålla tyst om.
”Är det något du vill prata om…?”
Han tog ett djup andetag.
”Jag är så ledsen. Jag ville verkligen att det här skulle funka. Men, det gör det inte. Du är värd så mycket mer än mig. Du är värd någon som skulle göra vad som helst för dig, alltid vara hos dig. Och det kan inte jag göra. Det här funkar inte.”
”Gör du… slut med mig?” Tårarna började leta sig fram. ”Älskling, snälla. Vi har ju fått det här att fungera i ett år!”
”Det funkar inte för mig. Jag… Mina känslor…”
”Du… älskar mig inte längre?” Jag tittade på honom och väntade på ett svar. Då han inte svarade antog jag hade rätt. ”Finns det någon annan?”
En rörelse i hörnet av min ögonvrå fångade min uppmärksamhet. När jag tittade upp såg jag en kaskad av rött siden tyg och ett ansikte jag vagt kände igen.
”Ja det finns det” sa hon med en röst som jag definitivt hade hört förut. Min blick for emellan han, som skamset tittade ned i bordet och hon som tittade på mig med ett
leende lekande på hennes läppar.
”Det räckte inte med att ta mina bästa vänner, va? Du var så illa tvungen att ta honom också, eller hur? Du har förstört mitt liv!” skrek hon ut utan att bry mig om blickarna vi fick. ”Du ersätter mig med henne? Lycka till och ha ett bra liv. Hejdå, idiot.”
Jag såg henne gå ut ur rummet med ilskna steg. Men, hade jag verkligen gjort det rätta valet? Jag var inte alls säker. Jag kände redan att jag börjat sjunka in i ett bottenlöst hål som jag inte skulle kunna komma upp ur.
Vi tog båda ett djupt andetag och hoppade utför klippan, in i det eviga mörkret.
Kate
När jag väl kom hem gick jag in på mitt stökiga rum och stängde dörren. Jag lade mig ner på min mjuka säng och
tittade runt på de kala väggarna. Eftersom jag precis flyttat hade jag inte hunnit packa upp mina tavlor och
affischer. Vi, jag och pappa, hade först bott i ett stort hus på landet. Det hade varit en gammal herrgård och
väldigt ovanlig.
En dag för några år sedan kom det en äldre man som sa sig vara väldigt intresserad av äldre byggnader i hela
världen. Han hade varit överallt, Italien, Grekland, Spanien, Hawaii, Rumänien och många andra ställen. Jag
förstod inte vad som fört honom till Sverige, det fanns ju så många andra fina länder att spendera ett år eller två
i. För det var vad han skulle göra. Det sa han själv.
“Jag köper ställen som de här” hade han sagt “Sen när jag njutit färdigt av deras magnifika skönhet, går jag
vidare, åker till ett annat land. På så sätt hinner jag se hela världen.” han gjorde en konstpaus och tittade runt
omkring sig. Jag kom ihåg den dagen som det var igår.
Jag såg framför mig hans mulliga figur den kalla höst dagen i oktober. Han såg ut att frysa för han hade flera
lager kläder på sig. Hans buskiga, svarta mustasch passade inte till hans blonderade korta hår. Han hette Charles
Cellingsen.
“På de femtiosju år jag levt har jag hunnit besöka runt fyrtio länder. Jag började resa med min far redan som
sexåring. Han köpte alla möjliga saker till mig i varje land vi var, det kunde vara en liten chokladpralin eller en
leksaks bil av hög kvalité om han var på givmilt humör.
“Det var efter fem resor han började kolla på hus när vi reste runt. Min far var en rik man, han älskade mig och
efter hans död fick jag hela hans förmögenhet. Jag känner väl lite för mina kära kusiner som bara fick ett par
tavlor, men om far ville att jag skulle ha pengarna ska jag väl behålla de, inte sant? Men titta här!”
Medan han pratat hade vi gått genom trädgården i riktning mot huset. Han lade handen på stenväggen och följde
en liten stenfigur som såg ut som en orm.
“Vilken fin liten detalj, minst sagt unik. Jag har då aldrig sett något liknande. Fast jag måste säga att jag känner
igen den på något sett. Jag tror den är utformad av arkitekten Remi Beachlure, en rumän vars släckt härstammar
från Frankrike. Han är väldigt framgångs rik. Om det är han måste denna byggnad blivit byggd ganska nyligen,
fast den ser då bra gammal ut. Vet du hur det ligger till, vilket år denna vackra byggnad byggdes?” Han vände
ansiktet åt min far. Han såg eftertänksam ut.
“Den ursprungliga byggnaden byggdes någon gång på 1800-talet. Men år 1960, då nästan hela byggnaden
förstördes av en omfattande brand, återuppbyggde man den. Jag har för mig att Remi Beachlure hade ett finger
med i spelet. På mitten av 70-talet stod det klart igen. Jag och Melodie, min fru, kom hit till Uppsala -90 då vi var
nygifta. Vi blev verkligen kära i detta hus. Kostnaderna var inga problem då, eftersom vi var två som betalade
räkningarna osv. Sen fyra år senare kom denna unga tös in i våra liv.”
Han avbröt sig själv för att lägga handen på mitt huvud och rufsa om i mitt korta hår.
“Så… 1800-talet inspirerat hus säger ni? Eller borde jag säga herrgård kanske? Jag förstår varför ni föll för det,
det är helt underbart! Jag älskar vackert utformade byggnader och jag bjuder höga summor för sådana som
dessa!” hade han avslutat med eftertryck.
Pappa log, och jag såg att det var ett ovilligt leende. Det var över ett år sedan som han fått reda på hur dålig
mamma behandlade mig och att hon var alkohol beroende. Så sedan mamma hade blivit intagen på hem, för att
hon skulle sluta med sitt drickande, hade pappa aldrig riktigt vart glad. Även fast han visste att det var bra för
henne, kom han ihåg hennes plågade ansikte när han lämnat henne vid tröskeln till hennes nya hem. Han log bara
om han verkligen behövde, skrattade om han blev tvingad till det.
Del 6 kommer nästa vecka, ska lägga ut regelbundet igen, jag LOVAR!
-
Kate
Mattelektionen gick fort, likaså engelskan. Benjamin hade hållit sig ur min väg hela dagen, vilket var skönt. Han
hade väl, förhoppningsvis, förstått att jag inte ville ha något mer med honom att göra.
Jag stod och inspekterade mitt i stort sätt tomma skåp, tog ut väskan och slängde ner engelska boken i den. Vi
hade inte fått någon läxa men boken skulle slås in i omslags papper. Jag hade kommit fram till att jag skulle satsa
på det i år. “Satsa… haha” viskade jag tyst för mig själv. Göra fina mönster på böcker av papper hade inte vart
min specialitet men nu var det ju sista året i grund skolan. Jag ville ha de finaste böckerna av alla. “Det är lite
barnsligt, jag vet… “ tänkte jag högt.
Mina tankar avbröts när en vindpust letade sig in genom dörren och stängde mitt skåp med en smäll. Jag hoppade
till och upptäckte till mitt raseri att Benjamin stod bredvid mig. Hur länge hade han stått där? Hade han hör mina
grubblerier?
“Hej Kate.”
“Vad vill du nu?” Jag gick förbi honom.
“Jag vill snacka med dig.“
“Om du bara ska säga ursäkter vill jag inte lyssna.”
“Snälla?” Han gjorde tecken åt mig att sätta sig på en bänk. Jag satte mig motvilligt ner bredvid honom och
väntade på att ursäkterna skulle börja välla ut ur honom. De gjorde de inte, i alla fall inte direkt.
“Kate. Det jag gjorde var dumt och korkat. Jag gillar dig väldigt mycket det vet du. Men det var faktiskt inte mitt
fel att det blev så. Du vet…”
Jag ställde mig upp och gick mot dörren. “Jag klarar inte av fler ursäkter, okej!?” Jag vände mig om. “Är du
trögfattad eller något? Det finns ingen bra ursäkt till att du har sårat mig så många gånger. Du ångrar dig inte, för
du gör bara om samma sak. Hela tiden. Jag orkar inte.”
“Men Kate, ge mig en chans!” vädjade han.
“Nej. Du har fått alldeles för många. Det är för sent att ångra dig nu.” Jag gick ut genom den stora dörren och
möttes av en ridå av regn. Jag tittade upp mot himlen och kände varma droppar på mina kinder, men det var inte
bara regndroppar.
Kunde han aldrig förstå? Jag hade gett honom flera chanser, men han sumpade alla. Ena gången var det att han
inte vill ha flickvän, andra gången var han otrogen. Jag hade litat på honom, men han svek mig. Under sommaren
som gått hade han ett par gånger försökt få mig att förlåta honom, men det var förgäves. Jag var inte redo att
förlåta honom. Än. Någon gång skulle jag väl göra det, antar jag. Men inte på en väldigt lång tid. Jag tog upp
paraplyet jag lagt i väskan imorse, fällde upp det och började gå hemåt.
Del Fem will arrive soon.
So Long
Zarah
Kate
“Haha.” Det lät mer som ett hån än ett skratt. Jag tittade upp genom våta ögon.
“Snälla… Sluta…” vädjade jag men slagen fortsatte träffa min ömtåliga kropp. Jag kände att min arm hänge löst
och insåg att den var bruten. Fler krossande ljud hördes när hennes sparkar träffade min mage. Jag kunde inte
förstå varför hon gjorde det, vad som drev henne till att skada mig, sin egen dotter. “Mamma…Lägg av!” sa jag i
ett försök att skrika, men mina lungor klarade inte av mer än en viskning.
“Hur vågar du tilltala mig på det sättet? Om du hade lyssnat på vad jag sagt kanske du skulle ha sluppit det här.
Du vet mina regler, och du måste följa de.” Hennes hårda röst blev mer och mer till skrik ju mer hon sa. Jag
lyckades ta mig upp på fötter och försökte springa därifrån men mina ben kunde inte röra sig en millimeter “Din
lilla råtta!” Hon förberedde sig på ett slag och jag blundade, väntade på att den hårda knytnäven skulle träffa min
redan brutna arm. Men istället för ett slag tog hon tag i armen och började rycka i mig som om jag vore en
trasdocka.
Jag spärrade skräckslaget upp ögonen medan ett smärtsamt och skrämt skrik steg genom min strupe. Min hand
flög genast upp till munnen för att hejda fler skrik att komma. Jag försökte försäkra mig på att det var en
mardröm, ett hemskt minne. “Va?” stönade jag och tittade upp. Mitt ansikte hårdnade när jag såg vem det var.
Benjamin Dahlberg, den blonda snobben som på en kort tid krossat mitt hjärta ett flertal gånger. Han som hade
förvandlat min kärlek till hat. Jag tittade in i hans bruna ögon med en så hatisk blick som möjligt.
“Vad i hela friden vill du mig?” Jag drog till mig armen som han fortfarande höll i.
“Du sov…” sa han medlidsamt och mjukt. Aldrig att jag skulle tro att han brydde sig om jag kom för sent till nästa
lektion eller varför han nu väckt mig. Efter allt han utsatt mig för, efter alla lögner han dragit till med.
“Och? Det betyder verkligen inte att du ska väcka mig.” Även fast jag var lättad att slippa min dröm ville jag inte
bli väckt, inte av honom.
“Förlåt då… Men du såg så orolig ut.” sa han ursäktande och tog ett steg bakåt för att jag skulle kunna gå förbi.
Jag slog ner blicken från hans ansikte i ett försök att lugna ner mig. Jag mötte hans blick igen och försökte le.
“Lugnt” sa jag med lugn röst, ställde mig upp och gick ut ur aulan.
Mer kommer ^^
So Long
Zarah
Kate
Del två
“Kate, vänta!” hörde jag en klar röst ropa när jag gick in på skolgården. Jag vände mig om men såg ingen jag
kände igen bland vimlet av alla nya och bekanta elever. Jag fortsatte långsamt gå mot skolbyggnaden
“Kate, vänta! Stanna då Kate!” Jag vände mig om igen och såg Agnes springa mot mig. Hennes bruna hår slängde
i den lätta blåsten. Jag hade inte sett henne på hela sommarlovet så jag blev förstås glad. Men glädjen försvann
när jag såg hennes ledsna ögon.
“Har det hänt något, Agnes?” Hon nickade men visade inga tecken på att tala ut. Tankarna som flög igenom mitt
huvud var att hennes pojkvän kanske gjort slut eller något ännu värre.
“Min…” Var det som jag befarade? Hade Tobias gjort slut med henne? “Min hund har dött.”
Jag blev lättat att det inte var något värre, men hon var ju en sådan djurvän. Hon älskade sin hund väldigt
mycket. Det var tråkigt att höra sorg i hennes annars glada röst.
“Jag är så ledsen. Hur…” Skolklockan ringde och talade om att den första skoldagen hade börjat så förklaringarna
fick vänta. Jag gick till aulan med Agnes tätt efter mig och gick in precis när rektorn skulle börja prata. Alla nionde
klassare satt redan där och några tittade nyfiket upp när vi kom in. Jag trodde inte vi såg så uppseendeväckande
ut, men jag antog att det inte är många som kommer till första skoldagen gråtandes. Även fast det fanns
anledning till det. Vem gillade egentligen skolan?
Rektorn började rabbla ur sig massa information som en robot. Jag fann det onödigt att lyssna så jag satte mig
längst bak och tittade på den blåmönstrade mattan som täckte golvet. Varje gång jag tittade på den tycktes jag
alltid se något nytt det fanns väldigt många små detaljer. Efter några minuter slöt jag ögonen och sjönk in i en
orolig sömn.
Del 3 kommer om någon fortf. är intresserad
So Long
Zarah
Kate
Del Ett
Jag kände de starka ljudvågorna av musiken slå mot mina känsliga trumhinnor när jag försökte förtränga de smärtsamma minnena. Sängen kändes förvånansvärt hård under min kropp där jag låg i det dunkla mörkret. Jag försökte öppna mina ögon men de förblev stängda när jag märkte att de var för svullna av gråt. Jag vände mig av och an i vad som kändes som en evighet tills jag märkte att solstrålar krupit in genom det stängda fönstret. Jag ställde mig upp på vingliga ben och gick till stapplande till badrummet. Jag skådade mitt hemska anlete i spegeln. Mitt blonda hår som sträckte sig till axlarna såg väldigt slitet ut och påminde mig om att jag behövde gå till frisören. Mina gröna ögon stirrade tillbaka på mig när jag upptäckte hur röda de var. Jag såg ut som ett barn som fått sin sockervadd stulen av sin elake bror. Inte nog för att jag redan såg ut som ett barn trots mina femton år fyllda. Min blick gled runt på min spegelbild några sekunder innan jag klev in i duschen. Det varma flödet av vatten fick mig för en sekund att glömma alla mina problem och hemska minnen. Minnen som var med de jag älskade, och hade älskat. Jag slöt ögonen och fokuserade bara på att tänka positivt. Jag ville inte tänka på smärtan min mamma och ex-pojkvän hade orsakat mig. Jag tänkte istället på mina underbara vänner och att jag nu, efter tio långa veckor skulle få träffa alla igen. De kände mig så väl, men ändå inte. De kände den fasad jag valde att sätta på mig varje dag. Den glada, roliga och omtänksamma Kate. Min allra bästa vän, Agnes, visste inte ens om mina djupaste hemligheter. Mina tankar avbröts tvärt när jag hörde den hårda knackningen på dörren.
“Kate? Är det du där inne?” hörde jag min pappa säga sömnigt.
“Ja, pappa” Jag drog undan draperiet och tittade på den stängda dörren. Jag hade visst inte smugit så tyst jag trott. Men, min pappa var så lättväckt att även om jag bara tappade en synål skulle han vakna.
“Klockan är bara fyra” mumlade han irriterat. Jag slängde en blick på klockan över spegeln.
“Jag… visste inte att den var så lite…” ljög jag och väntade på ett svar men fick inget. Jag ryckte på axlarna, satte på det varma vattnet igen och slöt ögonen.
Någon vill ha del 2? Kommentera här eller på min bilddagbok
So Long
Zarah
