Mattelektionen gick fort, likaså engelskan. Benjamin hade hållit sig ur min väg hela dagen, vilket var skönt. Han

hade väl, förhoppningsvis, förstått att jag inte ville ha något mer med honom att göra.

Jag stod och inspekterade mitt i stort sätt tomma skåp, tog ut väskan och slängde ner engelska boken i den. Vi

hade inte fått någon läxa men boken skulle slås in i omslags papper. Jag hade kommit fram till att jag skulle satsa

på det i år. “Satsa… haha” viskade jag tyst för mig själv. Göra fina mönster på böcker av papper hade inte vart

min specialitet men nu var det ju sista året i grund skolan. Jag ville ha de finaste böckerna av alla. “Det är lite

barnsligt, jag vet… “ tänkte jag högt.

Mina tankar avbröts när en vindpust letade sig in genom dörren och stängde mitt skåp med en smäll. Jag hoppade

till och upptäckte till mitt raseri att Benjamin stod bredvid mig. Hur länge hade han stått där? Hade han hör mina

grubblerier?

“Hej Kate.”

“Vad vill du nu?” Jag gick förbi honom.

“Jag vill snacka med dig.“

“Om du bara ska säga ursäkter vill jag inte lyssna.”

“Snälla?” Han gjorde tecken åt mig att sätta sig på en bänk. Jag satte mig motvilligt ner bredvid honom och

väntade på att ursäkterna skulle börja välla ut ur honom. De gjorde de inte, i alla fall inte direkt.

“Kate. Det jag gjorde var dumt och korkat. Jag gillar dig väldigt mycket det vet du. Men det var faktiskt inte mitt

fel att det blev så. Du vet…”

Jag ställde mig upp och gick mot dörren. “Jag klarar inte av fler ursäkter, okej!?” Jag vände mig om. “Är du

trögfattad eller något? Det finns ingen bra ursäkt till att du har sårat mig så många gånger. Du ångrar dig inte, för

du gör bara om samma sak. Hela tiden. Jag orkar inte.”

“Men Kate, ge mig en chans!” vädjade han.

“Nej. Du har fått alldeles för många. Det är för sent att ångra dig nu.” Jag gick ut genom den stora dörren och

möttes av en ridå av regn. Jag tittade upp mot himlen och kände varma droppar på mina kinder, men det var inte

bara regndroppar.

Kunde han aldrig förstå? Jag hade gett honom flera chanser, men han sumpade alla. Ena gången var det att han

inte vill ha flickvän, andra gången var han otrogen. Jag hade litat på honom, men han svek mig. Under sommaren

som gått hade han ett par gånger försökt få mig att förlåta honom, men det var förgäves. Jag var inte redo att

förlåta honom. Än. Någon gång skulle jag väl göra det, antar jag. Men inte på en väldigt lång tid. Jag tog upp

paraplyet jag lagt i väskan imorse, fällde upp det och började gå hemåt.



Del Fem will arrive soon.

So Long
Zarah

“Haha.” Det lät mer som ett hån än ett skratt. Jag tittade upp genom våta ögon.

“Snälla… Sluta…” vädjade jag men slagen fortsatte träffa min ömtåliga kropp. Jag kände att min arm hänge löst

och insåg att den var bruten. Fler krossande ljud hördes när hennes sparkar träffade min mage. Jag kunde inte

förstå varför hon gjorde det, vad som drev henne till att skada mig, sin egen dotter. “Mamma…Lägg av!” sa jag i

ett försök att skrika, men mina lungor klarade inte av mer än en viskning.

“Hur vågar du tilltala mig på det sättet? Om du hade lyssnat på vad jag sagt kanske du skulle ha sluppit det här.

Du vet mina regler, och du måste följa de.” Hennes hårda röst blev mer och mer till skrik ju mer hon sa. Jag

lyckades ta mig upp på fötter och försökte springa därifrån men mina ben kunde inte röra sig en millimeter “Din

lilla råtta!” Hon förberedde sig på ett slag och jag blundade, väntade på att den hårda knytnäven skulle träffa min

redan brutna arm. Men istället för ett slag tog hon tag i armen och började rycka i mig som om jag vore en

trasdocka.

Jag spärrade skräckslaget upp ögonen medan ett smärtsamt och skrämt skrik steg genom min strupe. Min hand

flög genast upp till munnen för att hejda fler skrik att komma. Jag försökte försäkra mig på att det var en

mardröm, ett hemskt minne. “Va?” stönade jag och tittade upp. Mitt ansikte hårdnade när jag såg vem det var.

Benjamin Dahlberg, den blonda snobben som på en kort tid krossat mitt hjärta ett flertal gånger. Han som hade

förvandlat min kärlek till hat. Jag tittade in i hans bruna ögon med en så hatisk blick som möjligt.

“Vad i hela friden vill du mig?” Jag drog till mig armen som han fortfarande höll i.

“Du sov…” sa han medlidsamt och mjukt. Aldrig att jag skulle tro att han brydde sig om jag kom för sent till nästa

lektion eller varför han nu väckt mig. Efter allt han utsatt mig för, efter alla lögner han dragit till med.

“Och? Det betyder verkligen inte att du ska väcka mig.” Även fast jag var lättad att slippa min dröm ville jag inte

bli väckt, inte av honom.

“Förlåt då… Men du såg så orolig ut.” sa han ursäktande och tog ett steg bakåt för att jag skulle kunna gå förbi.

Jag slog ner blicken från hans ansikte i ett försök att lugna ner mig. Jag mötte hans blick igen och försökte le.

“Lugnt” sa jag med lugn röst, ställde mig upp och gick ut ur aulan.



Mer kommer ^^

So Long
Zarah

Del två

“Kate, vänta!” hörde jag en klar röst ropa när jag gick in på skolgården. Jag vände mig om men såg ingen jag

kände igen bland vimlet av alla nya och bekanta elever. Jag fortsatte långsamt gå mot skolbyggnaden

“Kate, vänta! Stanna då Kate!” Jag vände mig om igen och såg Agnes springa mot mig. Hennes bruna hår slängde

i den lätta blåsten. Jag hade inte sett henne på hela sommarlovet så jag blev förstås glad. Men glädjen försvann

när jag såg hennes ledsna ögon.

“Har det hänt något, Agnes?” Hon nickade men visade inga tecken på att tala ut. Tankarna som flög igenom mitt

huvud var att hennes pojkvän kanske gjort slut eller något ännu värre.

“Min…” Var det som jag befarade? Hade Tobias gjort slut med henne? “Min hund har dött.”

Jag blev lättat att det inte var något värre, men hon var ju en sådan djurvän. Hon älskade sin hund väldigt

mycket. Det var tråkigt att höra sorg i hennes annars glada röst.

“Jag är så ledsen. Hur…” Skolklockan ringde och talade om att den första skoldagen hade börjat så förklaringarna

fick vänta. Jag gick till aulan med Agnes tätt efter mig och gick in precis när rektorn skulle börja prata. Alla nionde

klassare satt redan där och några tittade nyfiket upp när vi kom in. Jag trodde inte vi såg så uppseendeväckande

ut, men jag antog att det inte är många som kommer till första skoldagen gråtandes. Även fast det fanns

anledning till det. Vem gillade egentligen skolan?

Rektorn började rabbla ur sig massa information som en robot. Jag fann det onödigt att lyssna så jag satte mig

längst bak och tittade på den blåmönstrade mattan som täckte golvet. Varje gång jag tittade på den tycktes jag

alltid se något nytt det fanns väldigt många små detaljer. Efter några minuter slöt jag ögonen och sjönk in i en

orolig sömn.


Del 3 kommer om någon fortf. är intresserad

So Long
Zarah