“Haha.” Det lät mer som ett hån än ett skratt. Jag tittade upp genom våta ögon.

“Snälla… Sluta…” vädjade jag men slagen fortsatte träffa min ömtåliga kropp. Jag kände att min arm hänge löst

och insåg att den var bruten. Fler krossande ljud hördes när hennes sparkar träffade min mage. Jag kunde inte

förstå varför hon gjorde det, vad som drev henne till att skada mig, sin egen dotter. “Mamma…Lägg av!” sa jag i

ett försök att skrika, men mina lungor klarade inte av mer än en viskning.

“Hur vågar du tilltala mig på det sättet? Om du hade lyssnat på vad jag sagt kanske du skulle ha sluppit det här.

Du vet mina regler, och du måste följa de.” Hennes hårda röst blev mer och mer till skrik ju mer hon sa. Jag

lyckades ta mig upp på fötter och försökte springa därifrån men mina ben kunde inte röra sig en millimeter “Din

lilla råtta!” Hon förberedde sig på ett slag och jag blundade, väntade på att den hårda knytnäven skulle träffa min

redan brutna arm. Men istället för ett slag tog hon tag i armen och började rycka i mig som om jag vore en

trasdocka.

Jag spärrade skräckslaget upp ögonen medan ett smärtsamt och skrämt skrik steg genom min strupe. Min hand

flög genast upp till munnen för att hejda fler skrik att komma. Jag försökte försäkra mig på att det var en

mardröm, ett hemskt minne. “Va?” stönade jag och tittade upp. Mitt ansikte hårdnade när jag såg vem det var.

Benjamin Dahlberg, den blonda snobben som på en kort tid krossat mitt hjärta ett flertal gånger. Han som hade

förvandlat min kärlek till hat. Jag tittade in i hans bruna ögon med en så hatisk blick som möjligt.

“Vad i hela friden vill du mig?” Jag drog till mig armen som han fortfarande höll i.

“Du sov…” sa han medlidsamt och mjukt. Aldrig att jag skulle tro att han brydde sig om jag kom för sent till nästa

lektion eller varför han nu väckt mig. Efter allt han utsatt mig för, efter alla lögner han dragit till med.

“Och? Det betyder verkligen inte att du ska väcka mig.” Även fast jag var lättad att slippa min dröm ville jag inte

bli väckt, inte av honom.

“Förlåt då… Men du såg så orolig ut.” sa han ursäktande och tog ett steg bakåt för att jag skulle kunna gå förbi.

Jag slog ner blicken från hans ansikte i ett försök att lugna ner mig. Jag mötte hans blick igen och försökte le.

“Lugnt” sa jag med lugn röst, ställde mig upp och gick ut ur aulan.



Mer kommer ^^

So Long
Zarah