Mattelektionen gick fort, likaså engelskan. Benjamin hade hållit sig ur min väg hela dagen, vilket var skönt. Han

hade väl, förhoppningsvis, förstått att jag inte ville ha något mer med honom att göra.

Jag stod och inspekterade mitt i stort sätt tomma skåp, tog ut väskan och slängde ner engelska boken i den. Vi

hade inte fått någon läxa men boken skulle slås in i omslags papper. Jag hade kommit fram till att jag skulle satsa

på det i år. “Satsa… haha” viskade jag tyst för mig själv. Göra fina mönster på böcker av papper hade inte vart

min specialitet men nu var det ju sista året i grund skolan. Jag ville ha de finaste böckerna av alla. “Det är lite

barnsligt, jag vet… “ tänkte jag högt.

Mina tankar avbröts när en vindpust letade sig in genom dörren och stängde mitt skåp med en smäll. Jag hoppade

till och upptäckte till mitt raseri att Benjamin stod bredvid mig. Hur länge hade han stått där? Hade han hör mina

grubblerier?

“Hej Kate.”

“Vad vill du nu?” Jag gick förbi honom.

“Jag vill snacka med dig.“

“Om du bara ska säga ursäkter vill jag inte lyssna.”

“Snälla?” Han gjorde tecken åt mig att sätta sig på en bänk. Jag satte mig motvilligt ner bredvid honom och

väntade på att ursäkterna skulle börja välla ut ur honom. De gjorde de inte, i alla fall inte direkt.

“Kate. Det jag gjorde var dumt och korkat. Jag gillar dig väldigt mycket det vet du. Men det var faktiskt inte mitt

fel att det blev så. Du vet…”

Jag ställde mig upp och gick mot dörren. “Jag klarar inte av fler ursäkter, okej!?” Jag vände mig om. “Är du

trögfattad eller något? Det finns ingen bra ursäkt till att du har sårat mig så många gånger. Du ångrar dig inte, för

du gör bara om samma sak. Hela tiden. Jag orkar inte.”

“Men Kate, ge mig en chans!” vädjade han.

“Nej. Du har fått alldeles för många. Det är för sent att ångra dig nu.” Jag gick ut genom den stora dörren och

möttes av en ridå av regn. Jag tittade upp mot himlen och kände varma droppar på mina kinder, men det var inte

bara regndroppar.

Kunde han aldrig förstå? Jag hade gett honom flera chanser, men han sumpade alla. Ena gången var det att han

inte vill ha flickvän, andra gången var han otrogen. Jag hade litat på honom, men han svek mig. Under sommaren

som gått hade han ett par gånger försökt få mig att förlåta honom, men det var förgäves. Jag var inte redo att

förlåta honom. Än. Någon gång skulle jag väl göra det, antar jag. Men inte på en väldigt lång tid. Jag tog upp

paraplyet jag lagt i väskan imorse, fällde upp det och började gå hemåt.



Del Fem will arrive soon.

So Long
Zarah