Men anyways

Känner att bloggen fallit bort de senaste dagarna, av bra skäl, men ändå. Känner att detta kommer bli ett deppigt inlägg återigen, eller ja det beror ju helt på hur man ser på det jag kommer skriva. (Och där har jag gjort det igen, snackat konstigt så att man tror att jag ska skriva värsta hemska saken. Hm.)

Dessa veckor efter jag fick veta att Bosse gått bort har vart lite blandade. Det var först efter begravningen jag kunde tänka på honom och le. Man har liksom hunnit processera det och kunnat ta farväl. Så jag mår mycket bättre nu. Och egentligen så... anledningen till att jag inte skrev det när det hände, och anledningen till att jag kanske inte hade tänkt att berätta för alla, var att jag inte ville att det skulle bli en sån big deal. Liksom, att alla liksom tycker synd om en. Förstår ni vad jag menar? Det är nu jag inser att människor bryr sig om varandra. Okej, det lät bryskt, men ja ni förstår nog vad jag menar. Folk tänker på en. Folk tycker synd om en. Och det är först när man känner att man bara vill släppa det som hänt som alla kommer och påminner en. Och det är då man kanske inser att man själv gör det som alla andra gör. Känner att jag inte kommer någonstans här alls. Och jag vill ju inte säga till alla att "Sluta bry er! Jag vill inte tänka på det." För att jag vet att jag skulle bry mig. Jag skulle fråga hur det mårs. Jag skulle göra allt som alla andra gör eller kommer att göra eller what ever liksom.

Jag har ingen aning om vart jag vill kommer med detta inlägg, haha. Men ja. Ville väl bara säga att jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag är glad igen.

Ja, här sitter då som ni förstår en ganska förvirrad liten Sara, haha. Hoppas att, ja, de som läste igenom, inte har läst sig in i fördärvet. Hm. Jag ska nog sluta skriva nu. Och sjunga eller nåt. Nånting sånt.

Kram på er! Och er normala bloggerska ska tillbaka... snart. Snart. Hur jag nu är när jag är normal, haha.