När jag väl kom hem gick jag in på mitt stökiga rum och stängde dörren. Jag lade mig ner på min mjuka säng och

tittade runt på de kala väggarna. Eftersom jag precis flyttat hade jag inte hunnit packa upp mina tavlor och

affischer. Vi, jag och pappa, hade först bott i ett stort hus på landet. Det hade varit en gammal herrgård och

väldigt ovanlig.

En dag för några år sedan kom det en äldre man som sa sig vara väldigt intresserad av äldre byggnader i hela

världen. Han hade varit överallt, Italien, Grekland, Spanien, Hawaii, Rumänien och många andra ställen. Jag

förstod inte vad som fört honom till Sverige, det fanns ju så många andra fina länder att spendera ett år eller två

i. För det var vad han skulle göra. Det sa han själv.

“Jag köper ställen som de här” hade han sagt “Sen när jag njutit färdigt av deras magnifika skönhet, går jag

vidare, åker till ett annat land. På så sätt hinner jag se hela världen.” han gjorde en konstpaus och tittade runt

omkring sig. Jag kom ihåg den dagen som det var igår.

Jag såg framför mig hans mulliga figur den kalla höst dagen i oktober. Han såg ut att frysa för han hade flera

lager kläder på sig. Hans buskiga, svarta mustasch passade inte till hans blonderade korta hår. Han hette Charles

Cellingsen.

“På de femtiosju år jag levt har jag hunnit besöka runt fyrtio länder. Jag började resa med min far redan som

sexåring. Han köpte alla möjliga saker till mig i varje land vi var, det kunde vara en liten chokladpralin eller en

leksaks bil av hög kvalité om han var på givmilt humör.

“Det var efter fem resor han började kolla på hus när vi reste runt. Min far var en rik man, han älskade mig och

efter hans död fick jag hela hans förmögenhet. Jag känner väl lite för mina kära kusiner som bara fick ett par

tavlor, men om far ville att jag skulle ha pengarna ska jag väl behålla de, inte sant? Men titta här!”

Medan han pratat hade vi gått genom trädgården i riktning mot huset. Han lade handen på stenväggen och följde

en liten stenfigur som såg ut som en orm.

“Vilken fin liten detalj, minst sagt unik. Jag har då aldrig sett något liknande. Fast jag måste säga att jag känner

igen den på något sett. Jag tror den är utformad av arkitekten Remi Beachlure, en rumän vars släckt härstammar

från Frankrike. Han är väldigt framgångs rik. Om det är han måste denna byggnad blivit byggd ganska nyligen,

fast den ser då bra gammal ut. Vet du hur det ligger till, vilket år denna vackra byggnad byggdes?” Han vände

ansiktet åt min far. Han såg eftertänksam ut.

“Den ursprungliga byggnaden byggdes någon gång på 1800-talet. Men år 1960, då nästan hela byggnaden

förstördes av en omfattande brand, återuppbyggde man den. Jag har för mig att Remi Beachlure hade ett finger

med i spelet. På mitten av 70-talet stod det klart igen. Jag och Melodie, min fru, kom hit till Uppsala -90 då vi var

nygifta. Vi blev verkligen kära i detta hus. Kostnaderna var inga problem då, eftersom vi var två som betalade

räkningarna osv. Sen fyra år senare kom denna unga tös in i våra liv.”

Han avbröt sig själv för att lägga handen på mitt huvud och rufsa om i mitt korta hår.

“Så… 1800-talet inspirerat hus säger ni? Eller borde jag säga herrgård kanske? Jag förstår varför ni föll för det,

det är helt underbart! Jag älskar vackert utformade byggnader och jag bjuder höga summor för sådana som

dessa!” hade han avslutat med eftertryck.

Pappa log, och jag såg att det var ett ovilligt leende. Det var över ett år sedan som han fått reda på hur dålig

mamma behandlade mig och att hon var alkohol beroende. Så sedan mamma hade blivit intagen på hem, för att

hon skulle sluta med sitt drickande, hade pappa aldrig riktigt vart glad. Även fast han visste att det var bra för

henne, kom han ihåg hennes plågade ansikte när han lämnat henne vid tröskeln till hennes nya hem. Han log bara

om han verkligen behövde, skrattade om han blev tvingad till det.


Del 6 kommer nästa vecka, ska lägga ut regelbundet igen, jag LOVAR!

-