...och bara göra ingenting. Ingen skulle försöka göra något åt det. Om jag inte skulle försöka skulle allt falla samman. Antagligen är det bara slumpen att allt blir som det blivit. Det har vart värre. Det har känts omöjligt. Men trots det skulle jag vilja testa. Bara för att se vad som händer. Och om allt faller samman vet jag att det är jag som kommer behöva hålla fast. Så länge jag orkar. Men jag antar att det är det livet handlar om. Att bli van och lära sig göra något. Sen blir det väl en vana och man vänjer sig vid det, och då är det ju inte något konstigt. Men när tankarna far omkring med ljusets hastighet i huvudet är det lite svårt att sortera ut det som verkligen betyder något. Sortera ut vad som egentligen händer. Vad som pågår. Vad jag ska göra eller inte göra. Det roliga, om det finns något, är att nu är det inte alls lika jobbigt som det har varit. Fattar inte varför jag skriver allt detta här, eller varför jag skriver ner det över huvudtaget. Det hjälper mig inte, men samtidigt stjälper det mig inte heller.