Kate

Jag gör denna berättelse lite som et rollspel, så håll utkik i rubrikerna vem det handlar om i inläggen! Hoppas ni gillar det :)

Robin

“Hej. En cappuccino, tack.”
“Någonting annat? Vänta är du Robin? Robin Grufflin?” frågade hon den upphetsning alla tjejer bemötte mig med. Jag kvävde en suck. För det mesta var det bara roligt när någon kände igen mig som “den kända och förmögna arvtagaren” men inte idag. Jag var på dåligt humör.
“Ja. Ehm… kan jag få min cappuccino, jag har lite bråttom” svarade jag ursäktande.
“Åh. Här får du. Ha en bra dag!” Hon log mot mig med tindrande ögon.
“Tack, du med”
Jag gick ut genom glasdörren och satte mina solglasögon till rätta när jag tittade upp mot den värmande solen. Ännu en vacker morgon i London. Jag tog upp den argt vibrerande mobilen ur jackfickan. Det var pappa. Jag stängde av den och la smidigt tillbaka den. Min far, Robert Grufflin, var en rik man i goda kretsar. Han hade alltid förutsatt mig till att bli som han när jag växt upp. Men han hade aldrig frågat mig vad jag tyckte och ansåg. Kändisskapet var för det mesta roligt, det var det inget tvivel om. Jag kunde få allt jag ville ha. Alla tjejer i England visste vem jag var, om inte ännu fler flickor runt om i Europa. Jag kunde få vem utav de jag ville, det visste jag. Jag var väl lyckligt lottad att ha det så bra som jag hade, men man blev ju trött efter ett tag.
Jag kände vinden ta tag i min nya skinnjacka som hade vart en gåva från min mor, Ellen. Mamma var en svenska som flyttat hit till London med min pappa direkt efter de gift sig på Hawaii för tjugo år sedan. De bodde i en lite mindre lyx lägenhet innan jag kom tre år senare, då vi flyttade in i ett stort hus lite i utkanten av London.
Jag hade alltid sett det huset som min fristad, men nu var det bara ett fängelse. Jag kunde inte gå ut genom dörren utan att mötas av ilskna blixtar. Detta tärde på mig, gjorde mig osocial. Jag fick ju förstås sätta på en mask av självförtroende och artighet när jag var ute. Men när jag väl blev lämnad ensam var jag inåtdragen och tystlåten.
Jag kände återigen mobilen vibrera i fickan. Denna gången svarade jag.
“Vart är du?” hörde jag pappas irriterade röst säga på andra sidan tråden.
“Jag är på väg hem. Varför undrar du?” frågade jag surt tillbaka.
“Vi måste prata” sa han efter ett djupt andetag.
“Okej, jag kommer om tjugo minuter.”
Jag och min far hade aldrig kommit bra överens. Denna morgon hade vi lagt till ytterligare ett gräl på vår lista som blev längre och längre. Men det här var första gången han verkade vilja prata om det.
Jag gick så fort jag kunde mot tunnelbanan men hann inte gå långt förrän jag tvärstannade. Jag slängde en chockad blick på tidnings rubrikerna vid tidningskiosken. “Robert Grufflin om skilsmässan - “Det är ett faktum“”

Fortsättning följer