Kate

Det var nu ungefär fyra år sedan Charles var på besök. Det tog ett tag innan han köpte huset, han skulle besöka två till länder innan han kom tillbaka till Sverige. Jag förstod inte varför han besökte oss då eftersom han skulle ha den fyra år senare. Men vi tog ingen skada av att bo där några år till.

   För en månad sen flyttade vi in i en liten lägenhet mitt i stan. Den hade två sovrum, vardagsrum och kök. Inte så stort men ändå rymligt, vi var ju bara två personer. Mitt rum var väldigt litet och hade himmelsblåa väggar. Nästan alla mina möbler var vita, förutom en gammal skolbänk min mamma haft som liten. Det stack till i hjärtat när jag tänkte på min mor. Hon hade halvt som halvt slutat med alkoholen men hade besöksförbud till mig pga. av misshandeln. Jag saknade henne, även fast hon skadat mig djupt, djupare än någon annan. Jag ville inte att hon skulle ha besöksförbud. Jag ville träffa henne, och det snart. Jag avbröts i mina tankar av en mörk röst.

   “Maten är klar!”

   “Jag kommer pappa.”

   Jag gick ut från mitt kvava rum och kom direkt ut i köket. Pappa stod vid spisen med förkläde på sig. Jag fnissade till.

   “Vad är det?” han skrattade.

   “Nej men du ser bara så rolig ut med ditt förkläde. Du vet, det är oftast kvinnor som har det, och det har de ofta när de bakar, inte när de lagar mat.”

   “Då har du inte sett matlagning på TV.”

   Jag började skratta och satte mig ner vid bordet. “Jag antar det”

   “Hur var första dagen i skolan?” sa han medan han slängde ut två underlägg på bordsduken.

   “Jo då, den var väl bra. Agnes hund verkar ha dött. Men annars var allt bra” Jag log för att understryka den sista meningen, som egentligen var en lögn. Jag högg in i maten och vi fortsatte middagen under tystnad. Jag tittade upp på min pappa och upptäckte att det var någonting annorlunda med honom. Jag studerade hans jobbar kläder som han alltid hade på sig och upptäckte en blank skylt som var halvt dold av förklädet. Jag läste den sakta för mig själv. Göran Johnson. Chefredaktör.

   “Pappa, har du blivit chefredaktör?” Han tittade upp och besvarade mitt leende.

   “Ja, det har jag, gumman. Så jag kommer inte vara hemma lika mycket som jag varit de sista åren, men du klarar väl av dt. Du är en stor flicka nu.”

   “Ja. Men vad kul!” Jag lät mer entusiastisk än jag trodde var möjligt så jag började skratta igen. Skrattet följde oss igenom hela måltiden. Jag och pappa hade inte pratat så glatt på flera år. Han verkade äntligen vara lite glad, på riktigt. Det värmde mitt hjärta. Om han var glad var jag också det.

Jag kände de starka ljudvågorna av musiken slå mot mina känsliga trumhinnor när jag försökte förtränga de smärtsamma minnena. Sängen kändes förvånansvärt hård under min kropp där jag låg i det dunkla mörkret. Jag försökte öppna mina ögon men de förblev stängda när jag märkte att de var för svullna av gråt. Jag vände mig av och an i vad som kändes som en evighet tills jag märkte att solstrålar krupit in genom det stängda fönstret.

Jag ställde mig upp på vingliga ben och gick till stapplande till badrummet. Jag skådade mitt hemska anlete i spegeln. Mitt blonda hår som sträckte sig till axlarna såg väldigt slitet ut och påminde mig om att jag behövde gå till frisören. Mina gröna ögon stirrade tillbaka på mig när jag upptäckte hur röda de var. Jag såg ut som ett barn som fått sin sockervadd stulen av sin elake bror. Inte nog för att jag redan såg ut som ett barn trots mina femton år fyllda.

Min blick gled runt på min spegelbild några sekunder innan jag klev in i duschen. Det varma flödet av vatten fick mig för en sekund att glömma alla mina problem och hemska minnen. Minnen som var med de jag älskade, och hade älskat.

Jag slöt ögonen och fokuserade bara på att tänka positivt. Jag ville inte tänka på smärtan min mamma och ex-pojkvän hade orsakat mig. Jag tänkte istället på mina underbara vänner och att jag nu, efter tio långa veckor skulle få träffa alla igen. De kände mig så väl, men ändå inte. De kände den fasad jag valde att sätta på mig varje dag. Den glada, roliga och omtänksamma Kate. Min allra bästa vän, Agnes, visste inte ens om mina djupaste hemligheter. Mina tankar avbröts tvärt när jag hörde den hårda knackningen på dörren.

“Kate? Är det du där inne?” hörde jag min pappa säga sömnigt.

“Ja, pappa” Jag drog undan draperiet och tittade på den stängda dörren. Jag hade visst inte smugit så tyst jag trott. Men, min pappa var så lättväckt att även om jag bara tappade en synål skulle han vakna.

“Klockan är bara fyra” mumlade han irriterat. Jag slängde en blick på klockan över spegeln.

“Jag… visste inte att den var så lite…” ljög jag och väntade på ett svar men fick inget. Jag ryckte på axlarna, satte på det varma vattnet igen och slöt ögonen.

“Kate, vänta!” hörde jag en klar röst ropa när jag gick in på skolgården. Jag vände mig om men såg ingen jag kände igen bland vimlet av alla nya och bekanta elever. Jag fortsatte långsamt gå mot skolbyggnaden

“Kate, vänta! Stanna då Kate!” Jag vände mig om igen och såg Agnes springa mot mig. Hennes bruna hår slängde i den lätta blåsten. Jag hade inte sett henne på hela sommarlovet så jag blev förstås glad. Men glädjen försvann när jag såg hennes ledsna ögon.

“Har det hänt något, Agnes?” Hon nickade men visade inga tecken på att tala ut. Tankarna som flög igenom mitt huvud var att hennes pojkvän kanske gjort slut eller något ännu värre.

“Min…”

Var det som jag befarade? Hade Tobias gjort slut med henne?

“Min hund har dött.”

Jag blev lättad att det inte var något värre, men hon var ju en sådan djurvän. Hon älskade sin hund väldigt mycket. Det var tråkigt att höra sorgen i hennes annars glada röst.

“Jag är så ledsen. Hur…”

Skolklockan ringde och talade om att den första skoldagen hade börjat så förklaringarna fick vänta. Jag gick till aulan med Agnes tätt efter mig och gick in precis när rektorn skulle börja prata. Alla nionde klassare satt redan där och några tittade nyfiket upp när vi kom in. Jag trodde inte vi såg så uppseendeväckande ut, men jag antog att det inte är många som kommer till första skoldagen gråtandes. Även fast det fanns anledning till det. Vem gillade egentligen skolan?

Rektorn började rabbla ur sig massa information som en robot. Jag fann det onödigt att lyssna så jag satte mig längst bak och tittade på den blåmönstrade mattan som täckte golvet. Varje gång jag tittade på den tycktes jag alltid se något nytt för det fanns väldigt många små detaljer. Efter några minuter slöt jag ögonen och sjönk in i en orolig sömn.

“Haha.” Det lät mer som ett hån än ett skratt. Jag tittade upp genom våta ögon.

“Snälla… Sluta…” vädjade jag men slagen fortsatte träffa min ömtåliga kropp. Jag kände att min arm hänge löst och insåg att den var bruten. Fler krossande ljud hördes när hennes sparkar träffade min mage. Jag kunde inte förstå varför hon gjorde det, vad som drev henne till att skada mig, sin egen dotter. “Mamma…Lägg av!” sa jag i ett försök att skrika, men mina lungor klarade inte av mer än en viskning.

“Hur vågar du tilltala mig på det sättet? Om du hade lyssnat på vad jag sagt kanske du skulle ha sluppit det här. Du vet mina regler, och du måste följa de.” Hennes hårda röst blev mer och mer till skrik ju fler ord hon sa. Jag lyckades ta mig upp på fötter och försökte springa därifrån men mina ben kunde inte röra sig en millimeter “Din lilla råtta!” Hon förberedde sig på ett slag och jag blundade, väntade på att den hårda knytnäven skulle träffa min redan brutna arm. Men istället för ett slag tog hon tag i armen och började rycka i mig som om jag vore en trasdocka.

Jag spärrade skräckslaget upp ögonen medan ett smärtsamt och skrämt skrik steg genom min strupe. Min hand flög genast upp till munnen för att hejda fler skrik att komma. Jag försökte försäkra mig på att det var en mardröm, ett hemskt minne. “Va?” stönade jag och tittade upp. Mitt ansikte hårdnade när jag såg vem det var.

Benjamin Dahlberg, den blonda snobben som på en kort tid krossat mitt hjärta ett flertal gånger. Han som hade förvandlat min kärlek till hat. Jag tittade in i hans bruna ögon med en så hatisk blick som möjligt.

“Vad i hela friden vill du mig?” Jag drog till mig armen som han fortfarande höll i.

“Du sov…” sa han medlidsamt och mjukt. Aldrig att jag skulle tro att han brydde sig om jag kom för sent till nästa lektion eller varför han nu väckt mig. Efter allt han utsatt mig för, efter alla lögner han dragit till med.

“Och? Det betyder verkligen inte att du ska väcka mig.” Även fast jag var lättad att slippa min dröm ville jag inte bli väckt, inte av honom.

“Förlåt då… Men du såg så orolig ut.” sa han ursäktande och tog ett steg bakåt för att jag skulle kunna gå förbi. Jag slog ner blicken från hans ansikte i ett försök att lugna ner mig. Jag mötte hans blick igen och försökte le. 
“Lugnt” sa jag med stadig röst, ställde mig upp och gick ut ur aulan.

Mattelektionen gick fort, likaså engelskan. Benjamin hade hållit sig ur min väg hela dagen, vilket var skönt. Han hade väl, förhoppningsvis, förstått att jag inte ville ha något mer med honom att göra.

Jag stod och inspekterade mitt i stort sätt tomma skåp, tog ut väskan och slängde ner engelska boken i den. Vi hade inte fått någon läxa men boken skulle slås in i omslags papper. Jag hade kommit fram till att jag skulle satsa på det i år. “Satsa… haha” viskade jag tyst för mig själv. Göra fina mönster på böcker av papper hade inte vart min specialitet men nu var det ju sista året i grund skolan. Jag ville ha de finaste böckerna av alla. “Det är lite barnsligt, jag vet… “ tänkte jag högt.

Mina tankar avbröts när en vindpust letade sig in genom dörren och stängde mitt skåp med en smäll. Jag hoppade till och upptäckte till mitt raseri att Benjamin stod bredvid mig. Hur länge hade han stått där? Hade han hör mina grubblerier?

“Hej Kate.”

“Vad vill du nu?” Jag gick förbi honom.

“Jag vill snacka med dig.“

“Om du bara ska säga ursäkter vill jag inte lyssna.”

“Snälla?” Han gjorde tecken åt mig att sätta sig på en bänk. Jag satte mig motvilligt ner bredvid honom och väntade på att ursäkterna skulle börja välla ut ur honom. De gjorde de inte, i alla fall inte direkt.

“Kate. Det jag gjorde var dumt och korkat. Jag gillar dig väldigt mycket det vet du. Men det var faktiskt inte mitt fel att det blev så. Du vet…”

Jag ställde mig upp och gick mot dörren. “Jag klarar inte av fler ursäkter, okej!?” Jag vände mig om. “Är du trögfattad eller något? Det finns ingen bra ursäkt till att du har sårat mig så många gånger. Du ångrar dig inte, för du gör bara om samma sak. Hela tiden. Jag orkar inte.”

“Men Kate, ge mig en chans!” vädjade han.

“Nej. Du har fått alldeles för många. Det är för sent att ångra dig nu.” Jag gick ut genom den stora dörren och möttes av en ridå av regn. Jag tittade upp mot himlen och kände varma droppar på mina kinder, men det var inte bara regndroppar.

Kunde han aldrig förstå? Jag hade gett honom flera chanser, men han sumpade alla. Ena gången var det att han inte vill ha flickvän, andra gången var han otrogen. Jag hade litat på honom, men han svek mig. Under sommaren som gått hade han ett par gånger försökt få mig att förlåta honom, men det var förgäves. Jag var inte redo att förlåta honom. Än. Någon gång skulle jag väl göra det, antar jag. Men inte på en väldigt lång tid. Jag tog upp paraplyet jag lagt i väskan imorse, fällde upp det och började gå hemåt.

När jag väl kom hem gick jag in på mitt stökiga rum och stängde dörren. Jag lade mig ner på min mjuka säng och tittade runt på de kala väggarna. Eftersom jag precis flyttat hade jag inte hunnit packa upp mina tavlor och affischer. Vi, jag och pappa, hade först bott i ett stort hus på landet. Det hade varit en gammal herrgård och väldigt ovanlig.

En dag för några år sedan kom det en äldre man som sa sig vara väldigt intresserad av äldre byggnader i hela världen. Han hade varit överallt, Italien, Grekland, Spanien, Hawaii, Rumänien och många andra ställen. Jag förstod inte vad som fört honom till Sverige, det fanns ju så många andra fina länder att spendera ett år eller två i. För det var vad han skulle göra. Det sa han själv.

“Jag köper ställen som de här” hade han sagt “Sen när jag njutit färdigt av deras magnifika skönhet, går jag vidare, åker till ett annat land. På så sätt hinner jag se hela världen.” han gjorde en konstpaus och tittade runt omkring sig. Jag kom ihåg den dagen som det var igår.

Jag såg framför mig hans mulliga figur den kalla höst dagen i oktober. Han såg ut att frysa för han hade flera lager kläder på sig. Hans buskiga, svarta mustasch passade inte till hans blonderade korta hår. Han hette Charles Cellingsen.

“På de femtiosju år jag levt har jag hunnit besöka runt fyrtio länder. Jag började resa med min far redan som sexåring. Han köpte alla möjliga saker till mig i varje land vi var, det kunde vara en liten chokladpralin eller en leksaks bil av hög kvalité om han var på givmilt humör.

“Det var efter fem resor han började kolla på hus när vi reste runt. Min far var en rik man, han älskade mig och efter hans död fick jag hela hans förmögenhet. Jag känner väl lite för mina kära kusiner som bara fick ett par tavlor, men om far ville att jag skulle ha pengarna ska jag väl behålla de, inte sant? Men titta här!”

Medan han pratat hade vi gått genom trädgården i riktning mot huset. Han lade handen på stenväggen och följde en liten stenfigur som såg ut som en orm.

“Vilken fin liten detalj, minst sagt unik. Jag har då aldrig sett något liknande. Fast jag måste säga att jag känner igen den på något sett. Jag tror den är utformad av arkitekten Remi Beachlure, en rumän vars släckt härstammar från Frankrike. Han är väldigt framgångs rik. Om det är han måste denna byggnad blivit byggd ganska nyligen, fast den ser då bra gammal ut. Vet du hur det ligger till, vilket år denna vackra byggnad byggdes?” Han vände ansiktet åt min far. Han såg eftertänksam ut.

“Den ursprungliga byggnaden byggdes någon gång på 1800-talet. Men år 1960, då nästan hela byggnaden förstördes av en omfattande brand, återuppbyggde man den. Jag har för mig att Remi Beachlure hade ett finger med i spelet. På mitten av 70-talet stod det klart igen. Jag och Melodie, min fru, kom hit till Uppsala -90 då vi var nygifta. Vi blev verkligen kära i detta hus. Kostnaderna var inga problem då, eftersom vi var två som betalade räkningarna osv. Sen fyra år senare kom denna unga tös in i våra liv.”

Han avbröt sig själv för att lägga handen på mitt huvud och rufsa om i mitt korta hår.

“Så… 1800-talet inspirerat hus säger ni? Eller borde jag säga herrgård kanske? Jag förstår varför ni föll för det, det är helt underbart! Jag älskar vackert utformade byggnader och jag bjuder höga summor för sådana som dessa!” hade han avslutat med eftertryck.

Pappa log, och jag såg att det var ett ovilligt leende. Det var över ett år sedan som han fått reda på hur dålig mamma behandlade mig och att hon var alkohol beroende. Så sedan mamma hade blivit intagen på hem, för att hon skulle sluta med sitt drickande, hade pappa aldrig riktigt vart glad. Även fast han visste att det var bra för henne, kom han ihåg hennes plågade ansikte när han lämnat henne vid tröskeln till hennes nya hem. Han log bara om han verkligen behövde, skrattade om han blev tvingad till det.