Kate

Det var nu ungefär fyra år sedan Charles var på besök. Det tog ett tag innan han köpte huset, han skulle besöka två till länder innan han kom tillbaka till Sverige. Jag förstod inte varför han besökte oss då eftersom han skulle ha den fyra år senare. Men vi tog ingen skada av att bo där några år till.

   För en månad sen flyttade vi in i en liten lägenhet mitt i stan. Den hade två sovrum, vardagsrum och kök. Inte så stort men ändå rymligt, vi var ju bara två personer. Mitt rum var väldigt litet och hade himmelsblåa väggar. Nästan alla mina möbler var vita, förutom en gammal skolbänk min mamma haft som liten. Det stack till i hjärtat när jag tänkte på min mor. Hon hade halvt som halvt slutat med alkoholen men hade besöksförbud till mig pga. av misshandeln. Jag saknade henne, även fast hon skadat mig djupt, djupare än någon annan. Jag ville inte att hon skulle ha besöksförbud. Jag ville träffa henne, och det snart. Jag avbröts i mina tankar av en mörk röst.

   “Maten är klar!”

   “Jag kommer pappa.”

   Jag gick ut från mitt kvava rum och kom direkt ut i köket. Pappa stod vid spisen med förkläde på sig. Jag fnissade till.

   “Vad är det?” han skrattade.

   “Nej men du ser bara så rolig ut med ditt förkläde. Du vet, det är oftast kvinnor som har det, och det har de ofta när de bakar, inte när de lagar mat.”

   “Då har du inte sett matlagning på TV.”

   Jag började skratta och satte mig ner vid bordet. “Jag antar det”

   “Hur var första dagen i skolan?” sa han medan han slängde ut två underlägg på bordsduken.

   “Jo då, den var väl bra. Agnes hund verkar ha dött. Men annars var allt bra” Jag log för att understryka den sista meningen, som egentligen var en lögn. Jag högg in i maten och vi fortsatte middagen under tystnad. Jag tittade upp på min pappa och upptäckte att det var någonting annorlunda med honom. Jag studerade hans jobbar kläder som han alltid hade på sig och upptäckte en blank skylt som var halvt dold av förklädet. Jag läste den sakta för mig själv. Göran Johnson. Chefredaktör.

   “Pappa, har du blivit chefredaktör?” Han tittade upp och besvarade mitt leende.

   “Ja, det har jag, gumman. Så jag kommer inte vara hemma lika mycket som jag varit de sista åren, men du klarar väl av dt. Du är en stor flicka nu.”

   “Ja. Men vad kul!” Jag lät mer entusiastisk än jag trodde var möjligt så jag började skratta igen. Skrattet följde oss igenom hela måltiden. Jag och pappa hade inte pratat så glatt på flera år. Han verkade äntligen vara lite glad, på riktigt. Det värmde mitt hjärta. Om han var glad var jag också det.