Kate

“Vad i hela friden…?” halv skrek jag där jag stod lutad mot den stängda dörren, pekandes på rubriken. Pappa ryckte åt sig tidningen med ett ursinnigt uttryck. Han gick in mot köket och jag följde efter utan att bry mig om att ta av mig skorna.

“Det var inte meningen att du skulle få reda på det på det här sättet.” sa han med stelt ansikte, han verkade försöka kontrollera sig men det fick honom bara att se hård ut.

“Nej, men nu fick jag ju det.“

“Förlåt” ursäktade han sig, men det hårda uttrycket lämnade inte hans ansikte.

“Varför ber du om ursäkt? Jag bryr mig inte om hur jag får reda på saker. Det enda jag bryr mig om är hur sanna de är. Sedan när har ni bestämt er för skilsmässa? Varför har ni inte sagt något till mig?”

“Det har pågått flera år nu. Anledningen till att vi inte har gjort något förrän nu är för att vi ville skydda dig. Vi ville att du skulle få en bra uppväxt.” Han tog ett djupt andetag och tittade på min mor när hon kom in genom dörren.

“Varför?” frågade jag henne.

“Va? Varför vad då?” svarade hon när hon gick över kökströskeln. Jag tog upp tidningen från bordet och höll den framför henne. Jag såg att mina föräldrar växlade blickar, men förstod inte vad de betydde.

“Du har inte sagt något…” viskade hon till pappa och vände sig sedan mot mig med tårar i ögonen. Hon öppnade munnen men fick inte fram något. Hon vände sig tillbaka mot pappa och hittade rösten.

“Ditt fega svin,” skrek hon. “Du lovade att du skulle säga det till honom!” Hon lämnade köket och smällde igen ytterdörren med en smäll. Jag stod kvar och tittade efter henne, men jag visste att hon inte skulle komma igen. Jag slängde en arg blick på pappa och gick sedan upp till mitt rum. Jag behövde tänka.

Varför hade de inte sagt något, eller rättare sagt hur hade jag inte kunnat märka det? Vad hände nu? Skulle jag bli kvar här, eller behövde jag flytta till ett annat hus? Skaffa eget?

Svaret jag fick var det jag minst väntat mig.

Kommentera om ni vill ha mer :)