Ung och vilsen
Jag sprang nedför den till synes lugna gatan med en fart jag sällan brukade kunna uppehålla i mer än fem minuter. Men denna gång var jag tvungen att hålla samma takt, inte stanna av som jag gjort så många gånger förut. Jag sprang för mitt liv. Eller nej, jag sprang inte bara för mitt eget liv utan även min familjs. Vilken familj jag nu tillhörde. Det hade jag diskuterat med mig själv hela den här eftermiddagen. Var hörde jag egentligen hemma?
Jag slängde mitt huvud till höger och såg en arm komma flygande emot mig med knuten näve. Jag hann knappt blinka innan...
Mörker.
Ett hånskratt trängde sig igenom mitt medvetna. Jag öppnade mina ögon, men det var som att en tjock dimma hade lagt sig över de och det enda jag kunde se var svart och vitt. En svart skugga stod framför mig och började sedan gå fram och tillbaka. Jag orkade inte vrida mitt huvud när han försvann helt och allt jag såg var ett vitt sken.
”Får jag fråga en sak?” hörde jag honom fråga bakifrån, men jag kände att jag fortfarande var bortdomnad efter… vad det nu var som hade hänt. Innan jag hann fundera vidare fortsatte han. ”Trodde du verkligen att du bara skulle kunna springa iväg från oss, va?” Han började skratta igen och jag var fortfarande inte kapabel att ge något svar.
Mörker igen.
Denna gång när jag vaknade upp igen fick jag panik. Jag spärrade upp ögonen och nu kunde jag se klarare. Jag kunde utgöra att framför mig stod ett skrivbord och bakom det en stol. På stolen satt en kille, kanske i min ålder. Han var väldigt illa åtagen och mörbultad. Det tog fem sekunder för mig att se att han var lik mig och ytterligare fem sekunder för mig att komma på att det var jag. Det var jag som satt där i stolen. Jag som var fastbunden. Jag som var slagen gul och blå. Panikkänslan blev starkare och jag tänkte på min familj. Den familj som inte hade någon aning om vad jag gjorde. Den familj som inte hade en tanke på eller misstänkte att hela mitt liv var på väg att gå utför. Den familjen som jag önskade kunde kännas som min familj. Mina bröder. Mina föräldrar. Det önskade jag verkligen mer än något annat. I alla fall just nu.
Ibland hatade jag den familjen. Verkligen hatade den. Det kändes som att de inte förstod mig, som att jag bara fanns där men inte hörde hemma i deras värld. Jag var det svarta fåret, han som alltid betydde trubbel.
Trubbelmakaren i mig hade dock vart det som gett mig min andra familj. Mitt andra hem. Joey och hans gäng hade tagit emot mig med öppna armar när jag kom gående mot deras lägenhet. Joey och några polare var ett gäng som alla ute på gatan hade respekt för. Man visste aldrig vad de kunde hitta på mot någon som de inte gillade. När jag kontaktade de var jag desperat. Det var under den tiden allt hemma började falla samman totalt. Mamma förlorade jobbet, pappa var otrogen och en av mina bröder åkte fast för rån. Den enda fasta punkten jag hade haft kvar i min familj då var min andra bror, Markus. Men det var inte nog för mig. Innan jag visste ordet av det var jag indragen med Joey och hans gäng som blev som den familj jag aldrig hade haft. När jag inte var i skolan var det de jag var med. Jag gick sällan hem under dagarna, utan jag använde bara mitt rum som ett sovrum. Tillslut hade allt blivit bättre hemma, eller som jag började tänka det som, hos den familj jag blivit född in i. Jag tänkte inte på de som min familj. Bara en familj. Den som jag kom till först, för att sedan hitta min riktiga familj, mitt riktiga hem.
”Nej, men ser man på…” Jag tittade in i spegeln framför mig och kvävde en suck. Det här var inte bra, inte bra alls. Där stod Joey i sin nya jacka, som jag hade stulit till honom. Det var det som hade fått mig att tvivla på om jag var på rätt plats. Om jag verkligen hörde hemma i det här. Om jag inte betydde mer än bara en liten fluga, var värd mer än att bli sedd ner på och skickad på massa uppdrag, som han valde att kalla det. ”Adrian kom tillbaka till slut! Orkade du inte springa fortare än du gjorde?” Jag såg ned i skrivbordet. ”Det där var det mest patetiska flyktförsök… någonsin. Åh nej. Du är inte den första. Vi har haft många som har försökt att fly. Men du förstår…” Han satte händerna framför mig på skrivbordet och lutade sitt ansikte närmare och närmare mitt. ”… alla som flyr måste tystas ned.”
Jag svalde men försökte att inte visa rädslan som gömde sig i mina ögon. Men för sent.
”Åh, lilla Adrian blir rädd! Det här skulle du kanske tänkt på innan du blev en medlem av vårt gäng. Har vi inte vart som en familj för dig? Har vi inte gett dig mat och husrum? Hur kan du vilja rymma iväg från oss? Är inte vi allt du har?”
Jag hade tänkt fråga vad som skulle hända med mig och jag sa att jag inte ville vara del av deras gäng längre, men jag visste redan svaret: det var inget alternativ. Och det var sant det han hade sagt, de hade vart som min familj. De hjälpte mig och jag var tvungen att hjälpa de i gengäld. Jag kunde inte ta mig ur det här. Jag visste nu att mitt liv var över. Jag hade försökt fly från det jag en gång trodde var det stället jag skulle vara på. Och jag visste vad som hände med de som försökte fly och jag visste mycket väl att om man inte tog på sig straffet skulle de gå på ens egen familj istället och sedan leta upp en.
Jag hade valt fel familj. Det valet jag gjorde när jag var fjorton år var fel val. Och nu skulle jag försvinna från jordens yta, oförstådd, otillräcklig. Jag var nu oförmögen att göra något åt det. Det jag lämnade kvar efter mig var en familj. Min familj. Min riktiga familj. Mina bröder. Mina föräldrar. De skulle överleva. Jag skulle inte kunna leva och veta att det på grund av mig dog fyra personer som jag nu vet betyder mer för mig än jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Jag var den som hade satt mig själv i denna situation, och bara jag kunde ta emot smällen.
Jag kände något kallt mot ryggen och jag blundade. Mina tankar gick mot min familj och jag bad en stilla bön till Gud att de alla skulle klara sig. Att min offring skulle räcka för Joey, att han bara behövde kräva mitt liv. Jag hörde ett klick och ett pang.
Mörker.
